”Min övervikt ska inte längre få stå i vägen för min lycka…”
Jag kan inte förstå att jag gjorde det…Jag ställde mig på vågen! Och det sjukaste av allt är att jag inte känner mig ledsen som jag trodde att jag skulle göra – tvärtom! Jag känner mig så jävla bra!
Bara detta är ett så otroligt stort steg för mig, vilket många av er säkert har väldigt svårt att förstå…Men jag har inte vägt mig på flera flera år pga min ”vågskräck” som jag har haft sedan jag var liten. Vågen är ett så otroligt ångestladdat föremål för mig, antagligen för att den aldrig har visat en siffra som jag har varit nöjd med. Den har alltid visat en siffra som fått mig att känna mig äcklig, ful och värdelös. Jag har till och med varit rädd för att väga mig när jag har varit som ”smalast”.
En annan trolig anledning till min stora skräck för vågen är nog för att min pappa ofta tvingade upp mig på vågen när jag kom hem till honom, han beskyllde min övervikt på min mamma och sa att hon gödde mig. Han fick mig att känna skam för mig själv och min kropp, vilket sitter i än idag. Jag får fortfarande ont i magen bara jag tänker på det.
Så därför har jag istället valt att undvika vågen, vilket kanske inte är så konstigt. Även om man kan tycka att det borde gett mig ännu mer motivation till att göra något åt det, men tyvärr så har det påverkat mig negativt för det mesta och gjort att jag har valt att leva i förnekelse istället.
När jag har tränat och varit som smalast så har jag också låtit bli att väga mig och istället använt mig av måttband och av ”gamla kläder” som har visat hur mycket jag har gått ner. För att trots att jag har vetat att jag har gått ner så har jag fortfarande haft samma jobbiga känslor för vågen och varit livrädd för att vågen ska göra mig besviken och få mig att känna att det är lika bra att ge upp.
Under graviditeten så har jag vägt mig hos vår barnmorska på mödravårdscentralen men då har jag inte behövt se siffrorna och hon har heller inte sagt dom högt, jag har fått stå och blunda eller titta bort och så har hon skrivit in dom i min journal på datorn. Hon tyckte inte att det var värt att jag skulle tvinga mig själv till att våga titta och sedan må dåligt och stressa över min vikt under graviditeten, hon tyckte att det är bättre att jag tar tag i det efter graviditeten och försöka överkomma min rädsla då istället – vilket jag har gjort nu! Och det känns så jävla bra!
Så hur gjorde jag då?
Jag bestämde mig faktiskt bara! Jag har funderat på det ett tag nu och har kommit fram till att det ska vara det första steget jag tar mot min viktnedgång. Så idag kände jag att det skulle ske och jag tillät inte några känslor att hindra mig, jag ställde mig bara på vågen och tänkte ”nu kör vi”.
Jag trodde även att jag skulle väga ännu mer nu efter graviditeten, så siffran blev ändå en liten ”positiv överraskning”, även fast jag väger mer än vad jag någonsin har gjort. Jag trodde att jag skulle ligga mellan 120-130 kg, men vågen stod nu på 112 kg.
Siffran känns så klart inte bra, det känns jättejobbigt att det har gått så här långt, men samtidigt så känner jag mig otroligt motiverad av den, vilket jag är glad för! Jag trodde verkligen att jag skulle bryta ihop efter att ha sett den och känna att det känns ”hopplöst”.
Men jag är så jävla trött på att känna mig begränsad av min egen kropp, och jag vet att det bara är jag som kan göra något åt det! Min övervikt ska inte längre få stå i vägen för min lycka.
Senaste kommentarer