När livet vänder

A baby will make love stronger, days shorter, nights longer, bank balance smaller, home happier, clothes dirty, the past forgotten and the future worth living for…

Hej allihopa!

Nu tänkte jag ta och dela med mig av min förlossningsberättelse för er. Det är flera vänner och bekanta som har frågat mig vad det var som egentligen hände eftersom det inte riktigt gick som ”det skulle” och jag känner att det blir lättast att berätta hela förlossningsberättelsen här så får den som vill läsa, så slipper jag berätta den om och om igen för en och en. Jag känner även att det är ganska skönt att få skriva av mig om allt som hände.

Så, ni som har mig på facebook och har följt min graviditet vet troligtvis redan om att jag gick över tiden med två veckor och fick då ett datum för igångsättning: Måndagen den 6 April.

Jag var väldigt nervös och skeptisk till att bli igångsatt eftersom att jag hade hört så mycket dåligt om det samt att jag alltid har haft lite svårt för ”icke-naturliga-saker” som vi människor har hittat på eller uppfunnit. Så jag hoppades innerligt på att förlossningen skulle hinna sättas igång den ”naturliga vägen” innan den 6 April. Vilket den faktiskt också gjorde, men tyvärr i en alldeles för långsam takt.

I 3 dygn låg jag med värkar hemma, för det mesta var dom oregelbundna men det var stunder dom var regelbundna och kom ca var 4:e minut och höll i sig i ca 1-1,5 minuter och dessa stunder så var jag helt säker på att det snart var dags och att jag borde ringa in, men sen så avtog dom alltid efter en stund…Och då kunde det vara ganska långa uppehåll innan värkarna kom tillbaka igen. Trots det så ringde jag faktiskt in till förlossningen dagen innan igångsättningen och förklarade läget, jag berättade att jag inte hade kunnat sova ordentligt på 3 dygn och att det gjorde mig stressad eftersom jag precis som vem som helst ville vara utvilad inför förlossningen.

Men eftersom jag ändå skulle sättas igång morgonen därpå så tyckte barnmorskan i telefonen att jag borde stanna hemma istället och ta värktabletter, duscha varmt och försöka sova, så jag gjorde som hon sa men det blev inte mycket sömn den natten heller.

Morgonen därpå så var det dags att åka in, jag var först tvungen att ringa klockan 07:30 för att få en mer exakt tid som vi skulle vara där. De sa att vi kunde komma in när vi var redo och att jag skulle ta och äta en ordentlig frukost innan.

Efter det försökte jag äta frukost och packa lite, redan när jag och Jani började packa klart BB-väskan så var jag så nervös att jag ville kräkas. Men jag försökte tänka positivt – att snart, väldigt snart så skulle vi få träffa vår son och alla gravidkrämpor skulle vara över även om dom kanske skulle ersättas av andra krämpor efter förlossningen.

Och så kom Mamma och hämtade oss med bilen, vi åkte till Hemköp först och köpte med oss lite gott att ha på sjukhuset, sedan bar det av till Danderyd. Nervositeten blev ännu värre i bilen och jag kände mig så splittrad i mina tankar och känslor, en del av mig var jätteglad och förväntansfull medan en annan del av mig hade ångest inför igångsättningen. Tänk om något går fel?

Det kändes även lite lustigt, som att vi skulle åka på semester och hämta hem någon som egentligen redan fanns och hade funnits med oss i över 9 månader.

Väl där så sa vi hejdå till Mamma utanför förlossningsentrén. Då ville jag bara gråta av nervositet och slänga mig i mammas famn och skrika: ”jag vill inte”, som när man själv var ett litet barn och skulle till doktorn. Men självklart så bet jag ihop och försökte samla alla bra tankar och känslor som jag hade och försökte fokusera på dom istället.

Sedan så gick vi in till förlossningen och personalen frågade på en gång om det var jag som var Ellinor Rahm och så visade de oss till vårt rum. Personalen var jättetrevliga och rummet var fräscht så det kändes bra, även om förlossningssängen fick mig att vilja springa därifrån…Men jag antar att det är ganska vanligt att man känner så, hehe.

De första timmarna hände det inte så mycket, jag gav personalen mitt förlossningsbrev som dom fick läsa igenom. I brevet hade jag skrivit bl.a. om min panikångest, mina fobier och sådana saker som jag tyckte var viktigt att dom visste, i fall att någonting skulle hända. Jag bad dom även att vara extra tydliga och försiktiga vid undersökningarna pga vad jag har varit med om. Det kändes som att dom verkligen tog till sig allt som stod, det kändes skönt.

Sedan fick vi tid till att fika och komma till ro medan vi väntade på läkaren som skulle bestämma vilken metod som skulle användas för igångsättningen. Tillslut kom läkaren och undersökte mig och vi fick reda på att jag inte hade öppnat mig någonting – trots 3 dygn med värkar – så det kändes redan då lite surt men jag tänkte att det kanske kommer gå snabbt när dom väl sätter igång mig då istället.

Metoden blev att dricka/svälja ett värkstimulerande medel varannan timme och läkaren förklarade att man kan få ta upp till 8 st doser innan det sätts igång ordentligt, men de flesta brukar få värkar efter 3-4:e dosen. Jag tog den första dosen klockan 13:20. Då blev jag ännu nervösare, det kändes läskigt och okontrollerat att dricka något som ska sätta igång värkarbetet i kroppen, men jag försökte att avstyra alla ”paniktankar” och tänka positivt.

Efter första dosen så gick jag och Jani och åt lite pizza för att ladda upp krafterna, jag kände inte av dosen så jättemycket men värkarna kom och gick fortfarande oregelbundet precis som tidigare. När vi sedan kom tillbaka från pizzerian så var det dags för andra dosen, klockan var då 15:20 och efter den så började värkarna komma allt tätare och blev allt starkare, då bytte jag om och började förbereda mig, trots smärtan så kände jag mig väldigt motiverad och inte lika nervös längre.

Innan det var dags för tredje dosen så undersökte dom om jag hade öppnat mig något, men trots ökade värkar så hade det inte hänt någonting mer än att livmodertappen hade ”mjukats upp”, vilket kändes jättedrygt eftersom jag hade haft smärta i så många dygn och det verkade som att det skulle bli många fler i den takten.

Men sedan fick jag tredje dosen och efter den blev värkarna helt plötsligt jättetäta och barnmorskan sa då att jag troligtvis inte kommer behöva fler doser om det fortsätter så, men att vi får se – vilket verkligen kändes som en lättnad och som ett steg närmare ”målet”. Men 2 timmar senare så skulle dom ännu en gång kolla hur mycket jag hade öppnat mig och avgöra om jag skulle behöva en 4:e dos, och eftersom värkarna hade varit så täta nu så förväntade jag mig att jag hade öppnat mig flera centimeter och att någon mer dos inte kommer att behöva tas. Men jag hade bara öppnat mig ca 1 cm och där kändes det som att jag tappade hoppet, eller åtminstone all motivation. Det kändes som att jag skulle behöva plågas en hel evighet till och just i den stunden så kändes det som en omöjlighet för mig att klara det.

Eftersom värkarna var så täta och starka så fick jag ingen mer dos, det var helt enkelt bara att ”gilla läget” och vänta. Jag minns att det började bli mörkt utanför fönstret och redan då förstod jag att det skulle bli en lååång natt.

Barnmorskorna föreslog senare på kvällen att jag skulle få morfin och en sömntablett eftersom jag hade så ont. Jag tog emot morfinet men inte sömntabletten då jag var rädd för att känna mig påverkad av den i fall att jag skulle hålla mig vaken av smärtan.

Morfinet hjälpte lite grann en kort stund, men sedan så kändes det precis lika illa igen och då föreslog barnmorskorna att jag skulle testa lustgasen, men larvig som jag har blivit pga mitt förflutna med mediciner och droger så var jag rädd för att få en ”berusningskänsla” och tappa kontrollen, så jag var väldigt skeptisk till den och sa först att jag inte ens ville testa, men sen när det kom en värk och det gjorde så där helvetets-jävla-CP-ont så räckte barnmorskan den till mig och sa: ”testa nu, det här kommer bli din bästa vän” och då testade jag den. Flera gånger testade jag för att verkligen ge den en chans och få effekt på den, men jag tyckte den var helt värdelös. Jag kände knappt någonting av den, jag började istället bara må illa. Så lustgas var ingenting för mig.

Jag hade bestämt mig för att jag ville testa EDA (epidural) som är en ryggbedövning, men den sätter dom oftast inte förrän man är öppen ca 3-4 cm först. Så att vara öppen endast 1 cm i den långsamma takten och med dom starka värkarna kändes så sjukt jobbigt och ohållbart så jag höll på att bli tokig.

Sedan blev jag undersökt igen för att se om någonting hade hänt så jag kunde få min EDA, men det var nästan ingen förändring alls, jag hade bara öppnat mig till 1,5 cm, nästan 2, och då kände jag verkligen ”jag ger upp, det här går inte”, jag tappade allt och skrek och grät bara rakt ut. Så barnmorskorna gick och pratade med narkosläkaren och narkosläkaren gick då med på att jag skulle få en tidig EDA eftersom jag hade så täta värkar och mycket smärta och behövde lugna ner mig och vila lite om jag skulle klara av förlossningen.

Så narkosläkaren som skulle sätta EDA:n på mig kom in och jag visste att det fanns två alternativ – antingen ligga på sidan i fosterställning och ”kuta med ryggen som en arg katt” – som dom säger, mot narkosläkaren eller sitta på sängkanten framåt böjd och göra likadant. Med de täta värkarna som jag hade just då så kändes det som en omöjlighet att kunna sitta upp på det sättet men valet blev så klart inte mitt – narkosläkaren ville att jag skulle sitta upp. Och fy fan säger jag bara, det var den värsta smärtan under hela förlossningen. Inte att få själva EDA:n, men att sitta upp på det sättet och ta såna värkar, samtidigt som en läkare håller på och sätter in en liten slang mellan ryggkotorna, det var hemskt! Inte nog med det så lyckades inte den första narkosläkaren med EDA:n, stackarn fick sticka mig två gånger, så en annan fick komma in och göra den på mig, så jag fick sitta så ett bra tag – ett tag som kändes som en evighet då. Och stackars Janis hand, som jag klämde och krossade vid varje värk. Inte nog med det så var vår barnmorska upptagen just då så vi fick ha en annan medan EDA:n skulle sättas och hon var hemsk! En riktig ragata som inte stöttade mig över huvud taget, hon snarare skällde på mig och sa åt mig att bara bita ihop.

Tillslut lyckades den andra narkosläkaren att sätta EDA:n och det dröjde inte länge innan den värsta smärtan av värkarna försvann. Men istället så ersattes den av ett hemskt tryck nedåt mellan benen och i rumpan, det kändes som om jag skulle bajsa på mig eller som att min underkropp skulle explodera vilken sekund som helst. Men den känslan var tydligen bara att vänja sig vid sa barnmorskorna. Även om trycket var väldigt obehagligt så var det skönt att slippa ha så ont vid värkarna, värkarna kändes fortfarande men inte riktigt på samma sätt. Så jag försökte passa på att varva ner lite och försöka vila, jag gjorde även ett tappert försök att försöka äta en snickers men jag mådde alldeles för illa så det gick inget vidare. Att försöka gå på toaletten var också bara att glömma – Nu var jag så pass bedövad att jag varken kunde göra nummer 1 eller 2. Vid det här laget hade jag inte längre någon koll på tiden, det enda jag visste var att det var mitt i natten.

Timmarna bara flög i väg trots att väntan kändes otroligt dryg, det var en hemsk natt och jag öppnade mig fortfarande väldigt långsamt men så blev det morgon och de undersökte mig ännu en gång och då hade jag äntligen öppnat mig 10 cm! Barnmorskan sa att hon kunde känna huvudet och att det känns som att bebisen har massor av hår. När jag fick höra det så blev jag så jäkla glad och helt plötsligt så kände jag mig hur stark och motiverad som helst, som att all kraft plus lite till kom tillbaka, jag minns att jag tänkte: ”snart, snart är han här” och trots all tidigare smärta så var jag beredd på att ta ännu mer smärta, kämpa vidare och ge mitt allt tills han är ute.

Samma stund började barnmorskorna diskutera något om att ta prover på Samis huvud för att se hur hans värden såg ut. Så kom det in en läkare som förklarade hur det skulle gå till och att det bara är ett litet stick som varken han eller jag skulle känna. Sticket kändes inte, men det var väldigt smärtsamt att ligga i gynläge och ta värkar medan man har en läkare som ”gräver i en”. Det första provet visade att Samis värden såg bra ut, även det andra som togs efter någon timme, men det tredje var sämre och det fjärde var ännu sämre och då märkte jag på en gång hur stämningen i rummet genast blev allvarlig och in kom det en överläkare som skulle ”titta närmare på det” och ta ett beslut – om jag skulle fortsätta och föda vaginalt eller om det skulle bli akut kejsarsnitt. Beslutet var självklart, det tog inte mer än 2 min från att hon klev in i rummet till att hon sa att det blir akut kejsarsnitt. Klockan var då strax efter 10 på förmiddagen.

En del av mig blev så klart orolig och stressad eftersom Sami inte mådde bra där inne…Och en annan del av mig kände en slags lättnad över att det skulle bli kejsarsnitt eftersom jag var så utmattad och kände mig lite osäker på om jag skulle klara en vaginal förlossning efter så lite sömn, mat och så mycket smärta.

Först så fick jag en spruta med bricanyl som skulle stoppa mina värkar, det var lite läskigt då det fick hjärtat att slå väldigt fort och konstigt, det kändes nästan som hjärtflimmer. Efter det så rullades jag genast in i operationssalen där minst 10 personer stod redo med operationskläder på sig. Jag försökte behålla lugnet och inte tänka så mycket, hade jag låtit tankarna flyga iväg så hade jag förmodligen fått panikångest redan då, men jag fokuserade bara på att vi måste få ut Sami.

Personalen i operationssalen var jättestressade, det var svårt att inte bli stressad med dom, speciellt när man visste varför dom var stressade.

Jani fick också byta om till ”operationskläder”, sedan fick han sätta sig på en pall bredvid mig. Meningen var att jag skulle få spinalbedövning som också är i ryggen, och vara vaken när dom skulle plocka ut Sami, men det blev så klart strul med bedövningen även denna gång. Det var en äldre kvinna som skulle sätta den på mig, hon försökte två gånger men lyckades inte. Minuterna som hann gå medan hon försökte sticka in den där jäkla nålen kändes som en evighet och jag ville bara skrika: ”men skynda då!”. Eftersom personalen i operationssalen var så stressade så började även jag förstå hur allvarligt och bråttom det var. Samtidigt som det kändes som att jag skulle balla ur vilken sekund som helst så kämpade jag med att behålla lugnet.

Helt plötsligt var det en läkare som sa att det går alldeles för långsamt och att han måste ut NU. Beslutet om att jag skulle sövas ner togs utan att någon ens berättade det för mig, jag fick försöka lyssna vad personalen sa till varandra. Kvinnan som hade försökt sätta bedövningen på mig tryckte helt plötsligt en mask mot mitt ansikte istället och sa åt mig att andas i den, jag andades och andades men ingenting hände, jag tittade snabbt på Jani som satt bredvid och på personalen som sprang runt och fixade med saker i rummet och pratade stressat med varandra, men ingen pratade med mig…DÅ fick jag panik…Tankarna började gå…Ska jag sövas? Tänk om jag inte kommer att vakna igen? Kan jag dö? Kommer Sami att dö? Varför händer det ingenting? Borde jag inte ha somnat in nu? Tänk om det blir något fel och att jag vaknar under operationen? Varför tar det sån tid? Varför pratar ingen med mig?

Jag slet bort masken och skrek: ”Vad händer? Ska jag inte sövas? Ska jag andas med munnen eller näsan?” Då tryckte kvinnan masken mot mitt ansikte igen och sa bara: ”Andas lugnt och ordentligt”. Då sliter jag bort masken igen och säger: ”Men med näsan eller munnen?!?” Jag började nämligen tro att det var jag som gjorde fel och att det var därför jag inte somnade in – eftersom ingen berättade eller förklarade någonting för mig eller Jani.

Tillslut så snäste kvinnan irriterat åt mig: ”Det spelar ingen roll” och tryckte masken hårt och bestämt mot mitt ansikte igen. Panikslagen med masken i ansiktet tittade jag snabbt mot Jani igen – då tog han min hand och kramade den hårt och sa: ”Det kommer gå bra älskling, ta det bara lugnt, jag finns här hela tiden” och då dröjde det inte länge tills jag helt plötsligt började känna en konstig smak och doft från masken och så somnade jag in…

Några timmar senare så vaknade jag upp på uppvakningsavdelningen – utan Jani och utan Sami. Jag minns att jag vaknade av att en kvinnlig röst sa: ”Ellinor?”,”Är du vaken?”, ”Minns du vad som hände?”

Det kändes som att jag hade varit ”borta” i bara några minuter, det kändes inte alls som att jag hade sovit i flera timmar…Det kändes inte som att jag hade sovit över huvud taget, snarare som att jag hade varit död en stund…Det var som om någon bara hade släckt lampan och pausat eller stoppat tiden och sedan tänt lampan och satt igång den igen.

Så fort jag kvicknade till så kom allting tillbaka till mig och den första tanken var: Vart är Sami? Lever han?

Det var det första som jag frågade personalen. Jag fick då veta att Sami och Jani var på neonatalavdelningen för att Sami hade haft svårigheter att andas när han kom ut. Min nästa fråga var när jag skulle få träffa dom och till svar fick jag: ”Inte än, du får nog ligga och vila här ett par timmar först”.

Då började jag gråta, det kändes fruktansvärt att inte få vara med dom och inte ha någon aning om hur dom mår, och personalen som tog hand om mig på uppvakningsavdelningen gjorde verkligen inte saken bättre. Det var en kvinna som verkligen var HEMSK. Hon hade noll empati och sa bara helt känslokallt: ”Såja, du kommer att få träffa dom så småningom, vila nu”. Samtidigt som hon tryckte jättehårt på min mage för att livmodern skulle dra ihop sig. Det var den hemskaste smärtan jag någonsin har varit med om. Jag skrek rakt ut och kvinnan brydde sig inte över huvud taget, hon var helt avstängd på känslor och sket totalt i hur jag mådde och hur det kändes för mig.

Jag minns att jag frågade efter vatten för att jag var så torr i munnen, som om jag hade legat i öknen i flera timmar…”Nej det går inte” sa kvinnan och gick fram till mig med en bomullstuss som hon doppade i vatten och ”duttade” mot mina läppar. Inte ett ord om VARFÖR det inte går. Det kändes nästan som att hon tog för givet att jag skulle veta och förstå allt, hon förklarade verkligen ingenting.

I den stunden så kändes det som att jag hade vaknat upp i helvetet, utan att överdriva. Jag ville bara gråta efter Mamma. Men jag bet ihop och tänkte att jag måste vara stark.

Jag fick massor av smärtstillande så att jag blev helt groggy i huvudet, jag var så snurrig att jag trodde att påsen med kiss som hängde längs sängkanten var äppeljuice (som tur var så drack jag inte den, hehe). Jag hade nämligen ingen aning om att jag hade en kateter i mig. Eftersom personalen inte berättade någonting för mig.

Hur som helst så försökte jag trots allt sova så att timmarna skulle gå snabbare och så att jag skulle få träffa Sami och Jani. Jag lyckades hamna i ett konstigt ”mellanläge” av att sova och vara vaken, eftersom jag låg på ”helspänn” och la märke till varenda ljud runt omkring för att inte missa någonting ifall att det skulle ha med Sami att göra. Jag minns att det kändes som att vara i en konstig dimma, men timmarna gick ändå ganska snabbt i det tillståndet, snabbare än vad jag trodde att dom skulle göra. Men vem kan sova när man vet att man precis har fött en son som man inte har fått träffa än och som man inte har någon aning om hur han mår? Och en troligtvis omskakad sambo som måste se och gå igenom allt själv någonstans där borta…

Men helt plötsligt så hör jag en kvinnlig röst säga: ”Så, här ligger hon”. Och då öppnar jag ögonen och tittar bortåt i korridoren där rösten kom ifrån. Då fick jag syn på en mycket välbekant gestalt – Det var Jani som kom körandes på en genomskinlig ”låda” med hjul, som jag skymtade något som liknar en bebis i. Han kom tillsammans med en barnmorska. Känslan jag fick då påminner lite om känslan som man fick när man var liten och fyllde år och ens familj kom in i ens rum sjungandes med presenter medan man låg i sängen och låtsades sova – lycklig, lite nervös och så förväntansfull.

När Jani kom fram och ställde sig bredvid min säng med den genomskinliga lådan så fick jag se det som jag så länge hade väntat på – min älskade, älskade son. Han var så mycket finare än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag minns att jag tänkte: ”Är han verkligen min?”

När jag sedan fick upp honom på bröstet så kom tårarna. Det var som om den största våg av lycka sköljdes över mig och en lättnad som spreds i hela kroppen. Men samtidigt så var allt så svårt att ta in, det var en liten del av mig som fortfarande kände en slags förtvivlan över allt som hade hänt, det var så svårt att bara glömma allt, jag kunde inte låta bli att också tänka att ”tänk om”. Tänk om han inte hade överlevt…Tänk om jag inte hade vaknat igen…Även fast jag visste att det bara var dumt att tänka så. Men när Sami låg där på mitt bröst och lyckan kom till mig så var det svårt att inte tänka lite snabbt på den outhärdliga smärtan och sorgen som hade blivit om han inte hade överlevt. Eftersom just i den stunden så visste jag exakt vad jag hade kunnat förlora och gått miste om.

Jag kände mig även lite ”bestulen på konfettin” som många brukar beskriva det som. Där hade jag kämpat i så många timmar i så mycket smärta och så helt plötsligt så ska han plockas ut ur magen istället. Jag kunde inte låta bli att känna och tänka att all smärta var lite ”förgäves” och att dom kunde ha plockat ut honom ur magen från början istället. Men jag visste att jag egentligen inte kunde tänka så eftersom det akuta kejsarsnittet inte var någonting som någon kunde förutspå.

Jag kände mig faktiskt lite besviken över hur allt blev, jag hade så gärna velat bevisa för mig själv och alla andra att jag klarar en ”vanlig” vaginal förlossning. Samtidigt så tänkte jag så klart att i det stora hela så var huvudsaken att Sami kom ut och mår bra. Skitsamma HUR han kom ut. Min älskade son lever och mår bra.

Aldrig någonsin har jag känt så mycket känslor på en och samma gång.

Det är den lyckligaste dagen i mitt liv, men tyvärr så minns jag den även som en av dom värsta för att jag var så fruktansvärt rädd för att förlora honom och pga hur jag blev behandlad av personalen, jag kände mig så otroligt utlämnad och otrygg.

Om jag ska sammanställa hela min upplevelse från Danderyds förlossning så måste jag tyvärr säga att det var hemskt där. Jag känner mig så otroligt besviken och arg på personalen för att dom informerade mig så dåligt om allting, samt att dom var så känslokalla, dom hade ingen empati alls. Från att jag kördes in i operationssalen så ändrades hela min syn på Danderyds förlossning. All personal där inne och på uppvakningsavdelningen var hemsk. Där man kan tycka att dom egentligen borde vara ännu mer ”tillmötesgående” eftersom alla patienter som hamnar där har genomgått någon form av komplikationer och är oftast oroligare och räddare än någonsin.

Det är så jäkla synd för det första dygnet så fick vi ändå träffa jättetrevliga och duktiga barnmorskor som verkligen tog hand om mig/oss och då kändes det som att vi var i trygga händer. Men tyvärr så förstörde deras kollegor det.

Jag har all förståelse för att dom arbetade under stress i operationssalen och att högsta prioriteringen var att få ut Sami och det är jag självklart oerhört tacksam för eftersom dom faktiskt räddade livet på honom. Men dom hade kunnat agera mycket mer professionellt genom att berätta och förklara för mig vad som händer, det hade räckt med så lite egentligen för att jag skulle känt mig betydligt mycket tryggare. Och med tanke på att det var så otroligt mycket personal i den operationssalen så kan man ju tycka att någon jävel hade kunnat ge mig den informationen.

Tyvärr så var eftervården inte heller så mycket bättre, det var väl typ varannan personal som var bra där. Vissa var jättegulliga medan vissa var otroligt känslokalla och respektlösa. Det var några barnmorskor som nästan tvingade mig till att amma, trots att jag mådde jättedåligt eftersom jag var så öm efter kejsarsnittet. Medan andra var jättegulliga och stöttade oss med att ge ersättning tills jag kände mig redo.

Så min förlossningsberättelse tillhör tyvärr inte dom fina och felfria berättelserna där hela förlossningen har gått som på räls, men, ut kom i alla fall världens finaste son och trots de hemska upplevelserna på Danderyds förlossning så var varenda sekund av smärta och rädsla värt det.

Jag och Sami (bara några timmar gammal):