När livet vänder

”It’s sad how the people you were once so close with can become just another stranger you don’t know…”

Egentligen vet jag inte ens om jag vill skriva det här inlägget…Jag vill inte ge henne det privilegiet att få veta hur jag känner. Att få veta att hon fortfarande finns kvar i mig. Att jag fortfarande är sårbar. Men samtidigt så känns det inte bättre att leka robot och leva i en lögn. Jag är en människa med känslor och jag tänker inte låtsas som att jag inte bryr mig eller som att det inte känns längre, för det gör det. Antagligen för att jag aldrig låtsades, för mig var allt äkta.

Jag pratar om mitt ex, som sedan kom att bli min bästa vän som sedan kom att bli som en syster – för att till sist bli en främling och kanske till och med en fiende.

Dom som vet vem jag pratar om undrar nog också vad det var som egentligen hände…Och helt ärligt så är jag inte så säker på att jag vet det själv. Jag brottas med tankar som: ”Utnyttjade hon bara mig?”, ”Hur mycket av allt var äkta och på riktigt?” ”Vem var hon egentligen?”. Jag har så många frågor men nästan inga svar och jag är rädd att jag aldrig kommer att få det heller.

Det enda jag vet är att jag aldrig, aldrig någonsin har ställt upp så mycket för någon som för henne, och aldrig, aldrig någonsin så har jag blivit så sårad av någon som av henne.

Jag känner mig som en överkörd fågelunge.

Jag gjorde verkligen allt för henne, så mycket att jag till och med glömde bort mig själv och mitt egna liv. Jag satte henne alltid först av alla, vilket ställde till det väldigt mycket i mina förhållanden. Idag förstår jag varför mina partners reagerade som dom gjorde, relationen jag hade med henne var långt ifrån normal eller hälsosam. Inte nog med att hon var mitt ex. Hon tog upp så mycket av min tid och energi att det inte fanns något kvar till någon annan. Vilket fick mig att känna att jag aldrig räckte till. Det kändes ibland som att jag skulle slitas itu för att jag ville finnas för alla, inte bara henne. Men i slutändan så var det ändå alltid henne som jag valde. Jag kunde väldigt sällan erkänna det, men tillslut så blev det för uppenbart för att kunna blunda för det.

Mina partners trodde alltid att det var ”kärlekskänslor” inblandat och att vi inte var ”färdiga med varandra”. Men så var det inte.  Jag såg inte längre henne som ett ex, jag såg henne som en i familjen.

Jag ville bara hjälpa henne för att hon var som en lillasyster för mig, trots att hon var 4 år äldre än mig. Jag kände att jag hade ett ansvar för henne eftersom hon inte hade någon annan familj som brydde sig om henne. Vi stod varandra väldigt nära och hon bodde hemma hos mig och min familj i flera år.

Hon hade det även väldigt svårt att få ”vuxenlivet” att fungera. Det var sällan som hon tog eget ansvar och gjorde det hon skulle, jag tjatade ofta på henne om allt möjligt – som om jag vore hennes Mamma. Ibland kunde jag till och med ringa från mitt jobb flera gånger om dagen till henne och fråga om hon hade ringt samtalen som hon skulle eller om hon hade skrivit klart sin uppsats och betalat sina räkningar…Jag hade ständigt ont i magen för att hon ljög så ofta för mig att hon hade gjort saker som hon inte hade och varje gång hon inte hade gjort det hon skulle så var det bara jag som kunde ”rädda henne”. Jag vet inte hur många gånger som jag har ringt samtalen, gjort uppsatserna och betalat räkningarna åt henne – allt för att hon inte skulle hamna i skiten. Jag vill inte veta hur mycket pengar både jag och min familj har lagt ut på henne. Just då brydde jag mig inte, det var ju bara pengar, men hade jag vetat det jag vet idag så hade jag aldrig gjort samma sak.

Hon hade även socialfobi som gjorde det svårt för henne att fungera i ”samhället” så det försökte jag också stötta och hjälpa henne med. Det kändes som att min stora livsuppgift var att göra henne så lycklig och nöjd som möjligt, för att jag älskade henne så mycket och det gjorde ont i mig att se henne olycklig.

Jag trodde verkligen att vår vänskap var ömsesidig, jag trodde att hon älskade mig lika mycket som jag älskade henne. Och att hon brydde sig om mig som jag brydde mig om henne, att min lycka var hennes lycka…Men jag hade så fel…Jag förstår det nu bättre än någonsin.

Visst har det varit stunder som hon har funnits och ställt upp för mig också och det är jag väldigt tacksam över, men hade jag vetat om alla lögner som fanns bakom fasaden då så hade jag nog hellre velat klara mig ensam.

Jag känner mig så jävla grundlurad av henne. Hon har ljugit så mycket och gått bakom min rygg att jag faktiskt inte har någon aning om vem hon egentligen är. Det känns obehagligt att jag har bott med en person i så många år, släppt in henne i mitt hem, låtit henne komma nära det dyrbaraste jag har – min familj och framför allt släppt in henne i mitt hjärta och gjort mig sårbar, blottat mitt inre och tömt mig på alla hemligheter jag har – för att jag trodde att jag kunde lita på henne och att vi stod varandra nära. Men så var det tydligen inte. Även om jag ibland fortfarande vill tro det, för att det känns så konstigt att allt var på låtsas för hennes del. Jag vill tro att något hon visade var äkta och att även jag var och är speciell för henne men jag har börjat förstå att jag hade kunnat vara vem som helst, någon som hon bara väldigt lätt byter ut till någon annan. Någon som hon kan leva på och utnyttja. För att hon helt enkelt är så jävla ensam och måste ha någon. Frågan är bara varför hon aldrig kan behandla den personen väl så att hon kan få behålla den…Då skulle hon slippa börja om med en ny hela tiden.

Trots att hon har sagt att jag har förstört hennes liv, att det är mitt fel att hon mår som hon gör och varför det ser ut som det gör för henne idag…

Trots att hon har sagt att det är mitt fel att hon inte har någon kontakt med sin familj…

Trots att hon har sagt att det var lika bra att jag fick missfall eftersom jag inte ens kan ta hand om mig själv…

Trots att hon har sagt att jag har hittat på att jag har blivit våldtagen för att jag bara vill ha uppmärksamhet, även fast hon var med mig på sjukhuset efter att det hade hänt…

Trots att hon har sagt att jag inte förtjänar Jani…

Trots att hon sa andra gången jag blev gravid att det skulle bli synd om min unge som skulle få mig som Mamma…

Så saknar jag henne.

Och jag hatar det.

Jag hatar att jag gav så mycket av min tid, energi och kärlek till henne.

Jag hatar att hon blev en så stor del av mitt liv.

Jag hatar att hela min facebook fortfarande kryllar av bilder på henne och på oss och att min facebook skulle bli i princip tom om jag tog bort allt. Ungefär så tom som jag känner mig när jag tänker på henne.

Jag hatar att jag fortfarande bryr mig.

Jag hatar att jag inte bara kan glömma henne.